Titel: Arsenic and Old Lace
År: 1944
Genre: Komedi | Kriminalare | Rysare
Längd: 118 min
Regissör: Frank Capra
Skådespelare: Cary Grant, Priscilla Lane, Raymond Massey
En teaterkritiker får reda på hans bröllopsdag att hans älskade fastrar är galna mördare, och att galenskap går i familjen.
SÅ MENTALT GALEN ATT DET ÄR GENIALISKT
Mitt problem med de flesta komedier idag, är att skämten inte är genomtänkta och passar inte in i filmens algoritm. De distraherar istället för att berika berättelsen, exempelvis I pronounce you Chuck and Larry där de misslyckas stort med sin ironiska och satiriska ton. Med dåliga skämt och sämre bakgrund till karaktärerna blir hela deras försök med att blanda homofobi och ironi – bara pinsam. Båda karaktärerna bete sig som kärleksbarnen av Jesus och Superman – kan man inte ha dem heller spotta ut förolämpade saker, och sedan försöka få publiken att gilla dem. Bra komedi är mer komplex än vad man tror. Vare sig det är vanliga skämt eller fysisk humor, säger det mycket om karaktärerna. Det gäller både hur de framför dem och reagerar till dem.
Denna film är ett prima exempel på hur man ska hantera genren. Här försöker man inte på att bygga upp huvudpersonen och hans ego, såsom Sandler gör, utan här gör man tvärtom. Man börjar direkt med att punktera hans brister – som Hollywood personlighet. Han är den stora teaterkritikern som pratat illa om giftermål i åratal, och vi får se han nu gömma sig i kön för att få sitt giftermål certifierat. Med maskering och allting, försöker han få det överstökat så fort som möjligt. De stora galenskaperna börjar inte dock förens han kommer till sina fastrars hus – med lik, sinnessjukdom, Teddy Roosevelt – improvisatör, dålig plastikkirurgi och mycket mera väntades inuti. När man följer Cary Grants karaktär in i huset, stiger man verkligen in i ett sönderfallande gökur.
Manuset är genialiskt, dock inte felfritt. Detta är en adaption av en pjäs, och det märks på uppsättningen. Replikerna kan vara lite väl beskrivande ibland, såsom de flesta teaterproduktionerna brukar ha. De berättar saker som karaktärerna borde redan veta, men de säger det för att publiken ska förstå situationen mer. Detta var absolut inget allt för återkommande problem, eller förstörde njutningen av filmen. Om man ska hålla berättelsen väldigt grundligt, handlar det om hur Cary Grant reagerar till varje problem inuti huset, och försöker lösa det. Han får problem efter problem, och varje är mer galnare än den andra. Grant är en sådan otrolig skådespelare, och han ger de mest genuina reaktionerna. Det är det som gör det hysteriskt, för jag känner att det är exakt hur jag skulle reagera om jag hittade i ett lik, på det mest överraskade stället. Skämten, som i detta fallet är mer av hans reaktioner, definierar hans karaktär och filmens ton. Han har attityd, är alldaglig till en grad, relativt etisk och bryr sig mycket om sina fastrar, och han vill lösa hela situationen innan poliser kommer på dem. I överlag gjorde såklart alla skådespelare ett bra jobb – med att spela dem här vanliga karaktärerna, som plötsligt går helt åt vettet. Skulle det mäta med dagens skådespeleri, vet jag inte, men med svartvit bild har filmen den där typiska 40-talstonen. Man förväntar sig inte allt för bra kvalité på grund av åldern, men man får så mycket mer när man faktiskt ser den. När man har en superb berättelse, behöver man inte mycket mer.
Det finns mycket mer jag vill berätta, men det förstör då hela underhållningen om man ser den. Jag rekommenderar den för dem som vill ha en riktig komedi. Se över kvalitén på filmen, och fokusera på berättelsen. Acceptera galenskapen.
[English review]
Mackans Film 